Sprachliche Verfremdung

Talisman av Yoko Tawada (konkursbuch Verlag) var ämnet till senaste föreläsningen i litteraturvetenskap, en tunn bok med korta berättelser skrivna ur perspektivet av en japanska som flyttar till Europa, närmare bestämt Hamburg i Tyskland. Där upplever hon denna främmande, märkliga kontinent ur ett perspektiv som man själv sällanlyckas göra, högst troligen aldrig, åtminstone inte under annat än en kort tidsperiod av ansträngning, nämligen det japanska, alldeles annorlunda perspektivet. Bokens resonemang börjar och håller sedan fast vid den enklaste aspekten av utanförskap och isolering i en ny omgivning och med nya människor på nya platser; språket som kulturelement. Mot språket som kulturell identitetsbärare argumenterade bland andra W. Kummer för ett drygt decennium sedan då han i Sprache und kulturelle Identität (publ. i Ethnizität. Eissenschaft und Minderheiten, Opladen 1990) hävdade att språket endast blir viktigt som kulturelement efter någon slags kamp där en minoritet skapar en intelligentia vilken, för att skapa samhörighet och någon slags känsla av ett gemensamt "vi", poängterar minoritetsspråket som viktig del av kulturen och sprider denna "lögn" som sedan tas för given. Efter Talisman borde dock även Kummer släppa sitt resonemang och erkänna att med språket som bas för tänkandet skapas oerhörda möjligheter till skillnader och oförståelse människor och kulturer emellan.

Första essän Von der Muttersprache zur Sprachmutter, vilken även kommenterats på Månskensdans behandlar till stor del just detta fenomen; hur kan en europé, en tysk, bli rasande och ställa sig och skälla ut sin penna, ett typiskt dött föremål, för att den, med en vilja som den inte har, vägrar skriva? Hur kan ord som boll vara manligt medan dörren är en kvinna när inget av färemålen ens på något sätt är mänskliga eller ens levande? Och vem är den där "det" som egentligen regnar när - och här spökas återigen - det droppar vatten från himlen, eller känner sig tvungen att inta subjektsposition i alla möjliga satser som egentligen inte borde behöva någon? På ett mycket konkret och tankväckande sätt visas skillnader och märkligheter som vi tar för självklara i det att vi själva använder samma språk att tänka på som att kommunicera med, märkligt vore det väl annars, och eftersom tyskan och svenskan är så pass lika i sin uppbyggnad säger boken den intresserade Svensson minst lika mycket som Hartmann får ut av den.

Senare essäer i samlingen behandlar skilda teman på liknande ämne där det ofta är just språket det trixas och luras med, exempelvis i stycket "Eigentlich darf man es niemandem sagen, aber Europa gibt es nicht" där läsaren kvickt luras iväg och vilsen lämnas att hitta den punkt där man svängde fel. Talisman är en tankvärd bok, väl värd att återkomma till och ånyo reflektera över, det finns ständigt fler märkvärdiga saker att förvånas över än man kan tro om sin självklara vardag.