Om färgglad mångfald

Hjällbo. Hemma. En förortsstad från det glada sextiotalet då framtidstron var allt, bostäder växte som maskrosor, fast utan att vara knallgula, och det mesta var käckt. Idag en kritiserad segregationsstadsdel med massor av problem; kriminella gängbildningar, knark och allt annat dåligt. Åtminstone enligt media. Utanför fönstret leker barn i alla åldrar, från världens alla hörn, även om de flesta kommer från de två hörnen mellanöstern och östafrika, ihop; fotboll eller hopprep för de yngre, de tuffa tonåringarna står mest vid sophuset och hänger.

Alla på gården har koll på de nyinflyttade svennarna; i början kollade alla konstigt och undrade vad vi gjorde här, men efter att ryktet spritt sig om de nya i femtioettan på ungefär två timmar kände plötsligt alla igen oss. Och alla känner och har koll på alla. Särskilt på de få svennar som bor här verkar det som. De känns igen, inte bara för att det trots allt är ganska få, utan för att det också är en ganska särskild typ av folk som hittar hit om de bara kan svenska och engelska; det är vi, ett par stackars förvirrade studenter i svart med kängor och hattar, och ett par sådana som oss samt den andra gruppen, de där med dreads och stora stickade väskor som hasar litegrann med fötterna när de går för att understryka sin sävligt toleranta livsstil.

Hjällbo är ett litet torg med en ICA och två grönsaksbutiker, rönnbärsträd och grå betonghus med paraboler i varje hörn. Utom en. Där vajar fredsregnbågen för färgglad mångfald och frihet, för tolerans och integration och, kanske viktigast av allt, för svala höstkvällar inlindade i filtar med en stor tekopp i handen och struntprat tills klockan blir sent.

För övrigt, det slutgiltiga valresultatet publicerades under torsdagseftermiddagen, några få tiondelars rörelse i resultatet men viktigare var att valdeltagandet slutade på 82 %, ett resultat mot trenden. Bry dig om vad som händer!