Stig Dagermans Den dödsdömde

Det finns texter man bara läser igenom för att man bestämt sig för det även om de inte känns särskilt eggande eller vettiga; noveller som blir alldeles för långdragna, romaner som aldrig kommer framåt för att författaren inte kunnat bestämma sig öfr vilken historia som ska berättas och lyrik som inte framkallar några som helst reaktioner. Å andra sidan finns det också de texter som flyger genom tankarna, där varje ord upprör, tvingar till omvärderande eller som bara inte går att släppa. Stig Dagermans författarskap präglas av det senare, redan hans debut som 22-åring, den delade romanen Ormen, lovordades för sin direkta stil och novellerna i Nattens lekar är strået vassare, där framförallt en av texterna griper tag om läsaren mer än de andra.

Utanförskap, isolering och vånda är teman som följer med genom alla noveller i samlingen men i Den dödsdömde ställs allt på sin spets. Novellen berättar om mannen som oskyldigt döms till döden för mordet på sin hustru men vinner upprättelse i sista sekund, då den svarta sammetsbindeln redan hunnit begrava omvärlden för honom, då bödelns kalla ring hunnit riva i hans öra under den fumliga processen att knyta bindeln i nacken och då han redan hunnit med att känns sitt livs sista doft, den intensiva doften av sågspån vilken förflyttade honom många år bakåt i tiden till sin barndoms cirkusbesök. Det mest plågande är dock den våldsamma osäkerhet som drabbar den frigivne så fort denne insett att inte längre den trygga cellens väggar och fångvaktarens kända anletsdrag väntar och ifrågasätter omvärldens medlidande för honom då han i själva verket inte förändrats alls under de knappa timmarna

"I ena sekunden hatar ni och avskyr någon, i nästa öser ni över honom av ert medlidande, utan att föremålet undergått någon förändring, utan att det hänt någonting med honom som motiverat en omprövning. Hur skulle man kunna lita på er barmhärtighet, när man inte ens kan lita på er obarmhärtighet?
...
Jag är förlorad för er, förstår ni inte det. Jag hade ju accepterat redan. Inte kan man vara dödsdömd på morgonen och livdömd på kvällen. Inte kan man byta ut den dödsdömdes säkra tillvaro mot den livdömdes lika lätt som man byter en kostym."

Det tvivel mot samhället som kommer till uttryck är inte på något sätt mindre allmängiltigt idag, 60 år efter att novellen gavs ut första gången. Det är ett samhälle som tappat all beständighet, där principer förändras lika lätt som den tankens kostym den dödsdömde inte lyckas byta. Det kommer att vara samma män i grå kostymer som stänger innen vår frihet i den bur av kött som den dödsdömde, trots sin nyvunna frihet, är fängslad i och lukten av döda tårar ligger kvar långt efter att skådespelet är över. Den dödsdömde är vi alla, vare sig vi vill det eller inte, frågan som kvarstår är vem som egentligen är de där andra som ingen vill identifiera sig med.