Den långa meningen

I The Lentgh of a Sentence på Strange Horizons skriver Matthew Cheney om den långa meningen som enskilt konstverk i litteraturen. Hur en lång mening, till skillnad från sina korta syskon, kan locka och lura läsaren på villospår i oändlighet innan den släpps tillbaks in i fållan, ur ett helt nytt håll, för att förvirrat fundera över vad som nyss hände, och vad meningen egentligen började sitt jättesprång ut i kontemplationernas förvirring med.

Den långa meningen i sig själv är svår att motstå, den är en frestelse som ögat dras mot, såfort en ny sida öppnas, såfort en ny text skummas igenom fastnar ögat och tanken vid de långa meningarna för att begrunda dubbeltydigheter och vändningar och till slut nöjt gå vidare till de korthuggna stumparna till satser som allt fler ser sig tvugna att rada efter varandra för att en text ska vara begriplig. Den långa meningen erbjuder en tillfredsställelse efter att ha blivit tömd, tolkad, som ett dechiffrerat mysterium ligger den efteråt utslagen över sidan och är endast vacker på det sätt som ordkonstruktioner kan vara.

För den som önskar långa vackra meningar tipsas om, på modersmålssvenska Harry Martinsons prosa som i en yster lek med orden skapar konstverk på varje uppslag, och i ännu högre grad Thomas Mann och dennes noveller i vilka det tycks finnas en aldrig sinande virvlande, böljande och frestande mängd långa meningar att avnjuta.

Nytt livsmål; skriva en längre mening än Cheney och få den att gå ihop. Jag har ett tag på mig.