söndag, januari 21, 2007

Poeten och tiden - poeten i tiden

Marina Tsvetajevas essäsamling Poeten och tiden är en samlingsvolym med sex av hennes essäer om konstens och konstnärens, dvs i hennes fall diktens respektive diktarens, roll i samhället och tiden, skrivna mellan 1922 och 1932. Tsvetajeva var själv en del av det ryska uppsvinget med Pasternak, Majakovskij och de andra futuristerna i centrum och ger i sina essäer en fantastisk inblick i sin och deras samtid och de förhållanden som rådde för dikten och poeten i det postrevolutionära Sovjet, men framförallt är essäerna värda att läsa för deras egen odödlighets skull.

Tsvetajeva skriver om samtiden, hur samtiden inte är något fastställt begrepp utan är det ständiga tidskontinuum som varje dikt och varje konstnär och poet måste överleva i. Samtiden är inte idag, det är igår och var imorgon och om hundra år, detta måste poeten känna och finna i sitt skapande, endast då kan man tala om en samtida konstnär. Givetvis vilar mycket av Tsvetajevas resonemang på Pusjkin, mannen som omformade hela den ryska litteraturen, men hon lyckas ändå behålla en infallsvinkel som ligger utanför det hängivna beundrandet.

Essän En poet om kritiken, som också inleder samlingen, är en spännande text om perspektivet på kritik och kritiker; hur kritikerrollen är en kvalfylld roll endast för den som verkligen har talang för det och hur andra kritiker som själva inte har insett att de inte samtidigt kan dikta och skriva kritik inte har rätt att kritisera en annan poet, kritikerns egen dikt blir en måttstock på det som han tycker att alla andra inte gör och således måste kritikerns egen dikt vara fullkomlig för att dennes kritik ska kunna tas på allvar. Nej, för Tsvetajeva blir den enda sanna kritikern hon själv, hon står som åklagare, försvarare, målsägande och domare i målet mot sing själv och är den som dömer hårdast - endast de dikter som frias släpper hon fria för andra och dessa dikter kan ingen annan döma eftersom hon själv, den sanna domaren, redan har friat dem.

Det är ett komplicerat författarskap som skildras ur första person, Tsvetajeva flyr ständigt från sig själv och sitt eget diktande och finner ro i såväl Majakovskijs aggressiva, påträngande utropande som Pasternaks mer rofyllda diktande, men det är en unik inblick i ett ryskt författarskap som präglades av revolutionen och ett vilset liv i exil.