måndag, oktober 30, 2006

Good Night, And Good Luck, frihet och stat

Good Night, And Good Luck är filmen om Edward R. Murrow, mannen som enligt många knäckte den hetsande, intolerante och uppmärksammade kommunisthatande senatorn från Wisconsin, John McCarthy. Han lånade sitt namn åt eftervärldens bild av politiskt toppstyrda utredningar, inkvisitioner av människor och medborgare som inte gör annat än utnyttjar sina rättigheter, fastställda i såväl konventioner som grundlagar. Att säga vad man vill, trycka vad man känner för, tycka vad man anser bäst är idag självklarheter, att inte kunna göra det anses tillhöra det förgångna, och det är sant, åtminstone för oss. Det är dock inte längesedan det inte var så, ens i länder vi anser självklara.

Good Night, And Good Luck ställer många frågor, men missar mål. Det är inte filmen om mccarthyismen som fenomen, för det handlade om mer än en man, det är inte heller filmen om en hängiven mans bakgrund och drivkraft, inte heller om den sammes stöd underifrån från medarbetare och kollegor inom mediasfären, det är snarast filmen om en osäker mediavärld, en bransch som ger sken av att vara säker och inställd på rättighet och frihet, men hellre censurerar sig själv än tappar sponsorer och reklamintäkter. Den visar, omedvetet, lögnen som inte bara sänds genom radions högtalare och TV-apparatens flimrande bildrör, utan som också genomsyrar medarbetarna hos media. Genom sitt val att göra produktionen svartvit ges en falsk känsla av tidsäkthet och att materialet skulle vara dokumentärt, små enkla medel gör sitt för att sanningen i vad som berättas inte ska gå att ifrågasätta och detta förstärker bara känslan av att media slåss mot sig själv i en luftstrid utan vare sig motståndare eller domare. I en strid om tittarsiffror spelar inte längre sanningen i vad som berättas någon roll, när reklampengarna som trillar in är det enda måttet på hur god kvalitet produktionerna och sändningarna håller är inte underbyggda fakta något prioriterat.

Murrow slogs mot en hård motståndare, och fick säga sitt, en unik situation som inte mång ahar möjlighet till, att få sin åsikt sagd så att miljoner ser, lyssnar och begrundar. Är de andra sikterna mindre värda för att de inte syns? Är de oviktiga för att inte rösterna ekar i ledningar och kablar genom landet? Vems åsikter räknas i länder där en kritisk röst inte ens får chans att göra sig hörd? Vi är vana vid att ha fri media, media som får skriva vad de vill eftersom de inte är statens slavar, att de istället lider under kapitalet är mindre viktigt just då, men så lyckligt lottade är långt ifrån alla. I Ryssland finns idag inga fria TV-kanaler kvar, allt är förstatligat och kollektiviserat, toppstyret ökar varje dag. Vem kontrollerar då sanningshalten i, för toppen, fördelaktiga fakta? Vem kan göra sin kritiskt frågande röst hörd mer än en gång och få behålla huvudet? Uppenbarligen inte alla, för bara ett par veckor sedan nåddes västvärlden av uppgiften att en kritisk stämma tystats, munkavle och galler räcker inte till för att dämpa problematiska stämmor, nej Politkovskaja mördades, avrättades med löften från regeringen att de skulle gör sitt yttersta för att utreda fallet, regeringen som kritiserats av henne många gånger för att tysta ner andra, för att inte berätta allt om den verkliga situationen i Tjetjenien.

George Clooney gör ett försök att bli stenen som kastas i dammens vatten, stenen som själv sjunker men efter vilken spåren kan ses bli större och större som ringar från ett tyst centrum. Clooney är dock själv för platt, han studsar som en småpojkes flata sten på brytningarna och lägger sig till ro på botten med alla andra stenar utan att ha åstadkommit särskilt mycket. Som en parafras på sin egen inblandning och samtidigt åskådande biroll i mediavärldens glans spelar han i filmen Murrows assistent Mr Friendly vars ansikte aldrig syns i kameran men som samtidigt väljer att i filmen visa både den agerade Murrow i förgrunden och i bakgrundens TV, som ett egocentrerat eko återger han bilden av sig själv och uppnår bara sandlådelogikens bråk om hinken och spaden när den fortfarande så kritiska frågan om åsiktsfrihet och yttrandefrihet reduceras till en politiskt korrekt 50 år gammal internkonflikt där fokus ligger på människornas privatliv istället för den undersökandes roll och vilja och filmen minskas plötsligt ner till att titeln och tillika catchphrasen vänds mot honom själv, lycka till med nästa försök.