onsdag, februari 21, 2007

Politik och estetik - arkitektur, konst och det offentliga rummet

ABF Göteborg bjuder under våren in till ett antal spännande föreläsningsserier, bland annat om olika syn på demokrati och filosofi, och igår behandlade nyss disputerade Catharina Gabrielsson arkitekturens roll i det offentliga rummet, som estetisk och politisk markör och kritiker, i kontrast till konstens förhållande till politiken, med utgångspunkt i Jacques Rancières Texter om politik och estetik. Rancières förstår med begreppet politik inte den statsapparat och de maktstrukturer som vanligtvis förknippas med ordet, istället ser han politiken som den process, de krav på den sanna jämlikheten och friheten som hela tiden finns runtomkring oss. Politiken blir således ofta en konflikt mellan den regerande maktordningen, av Rancière benämnd polis, och nya rörelser och grupper. Estetiken är likaså inte den klassiska "lära om skönheten" vi är vana att tänka på, estetiken är istället allt som inbegriper ettdelande av det sinnliga, det som påverkar oss och våra sinnen, och således finns det inget estetiskt som inte också är politiskt.

Gabrielssons avhandling Att göra skillnad ställer frågan om varför konstens roll som samhällskritisk rörelse är så självklar, konst som enbart existerar som ett vackert objekt - ett objekt reducerat enbart till sin estetik - existerar idag inte längre, idag tar konsten allt större plats som frågeställare och bollplank i den politiska debatten och det handlar inte så mycket längre om form, som om budskap. "Konst kan idag inte bara se ut hur som helst, konsten kan också handla om vad som helst" är något Gabrielsson anknyter till och som direkt faller tillbaks på Rancières tankar om den politiska estetiken. Den fråga Gabrielsson vågar ställa efter detta konstaterande är det som rör arkitekturens roll som kritisk röst. Är arkitekturen dömd att vara en spegel av sin tids organisation och planering, eller kan även arkitekturen, liksom konsten, spegla en annan möjlig framtid, eller samtid?

Det offentliga rummet är såväl den öppna staden, dvs ett icke rumsbegränsat område som delas av en grupp människor att leva i, som det är den allmänna debatt som kan ta sin flykt till både mediala rum och fysiska rum som exempelvis konsthallar. Det första rummet är det där arkitekturen får mest plats, i staden kan det byggas stora, ståtlia, pampiga monument över politisk framgång vilka syns över allt annat, paradoxen är dock att ju mer arkitekturen får råda, desto minre syns den. I områden med stora, dyra projekt får varje enskilt bygge mindre uppmärksamhet än om det stått för sig själv, så kan man inte på samma sätt uppskatta och njuta av byggnader i bomässeområden som man kan med fristående projekt i en annan kontext. Arkitekturen är emellertid också det som utgör den andra typen av offentligt rum, dvs även konsthallen, det offentliga rum där konstens politiska estetik har sitt existensberättigande enbart för att det är konst, är arkitektur, men denna arkitektur får ändå aldrig samma uppmärksamhet som det som finns inne i det fysiska rummet.

Konsten har under modern tid ofta ifrågasatt sig själv, det har funnits många rörelser - såväl parallellt som efter varandra - vilka skrivit manifest efter manifest för att proklamera varandras död och den nya tidens viktiga frågor, och även kring desssa konflikter skapat egen konst; på detta sätt har också konstdebatten ständigt hållits levande och aktuell, men var har denna metaarkitektoniska diskurs förts? Inte i det offentliga rummet åtminstone, vilket torde vara den självklara platsen för den arkitektoniska. Sanningen kommer man nog närmare om man konstaterar att den egentligen inte förts alls, kanske för att det inte ens finns en samlad syn på vad som egentligen är och utgör arkitektur.

1 Comments:

Anonymous Härskaren said...

Tja, jag tycker arkitekturdebatten förs hela tiden genom att byggnader rivs och nya smälls upp. Som när Klarakvarteren ersattes med ett annat slags arkitektur som förkroppsligade andra ideologiska synsätt än de gamla husen. Det är en debatt som förs mer genom handlng än ord. Men sen kan man inte fullt ut jämföra arkitektur med fri konst (ett alltför vanligt misstag). Arkitekturen har inte bara estetiska sidor, utan också funktionshänsyn att ta, samt en tyngre samhällsekonomisk roll som hör till detta. Medan konsten kan vara mycket utforskande måste arkitekturen vara lite mer pragmatisk. Nån jäkel ska ju bo eller jobba i byggnaden, och på något sätt ska det betalas. (Av samma typ av skäl är den eviga klagosången om offentliga utmyckningar inte självklart lika med en vanlig estetisk debatt. Folk ska ju vistas vid en torgstaty dag ut och dag in, det är inte riktigt samma sak som att besöka ett galleri och se ett konstverk en eller två gånger.)

tisdag, 12 juni, 2007  

Skicka en kommentar

<< Home