Good Night, And Good Luck, frihet och stat

Good Night, And Good Luck är filmen om Edward R. Murrow, mannen som enligt många knäckte den hetsande, intolerante och uppmärksammade kommunisthatande senatorn från Wisconsin, John McCarthy. Han lånade sitt namn åt eftervärldens bild av politiskt toppstyrda utredningar, inkvisitioner av människor och medborgare som inte gör annat än utnyttjar sina rättigheter, fastställda i såväl konventioner som grundlagar. Att säga vad man vill, trycka vad man känner för, tycka vad man anser bäst är idag självklarheter, att inte kunna göra det anses tillhöra det förgångna, och det är sant, åtminstone för oss. Det är dock inte längesedan det inte var så, ens i länder vi anser självklara.

Good Night, And Good Luck ställer många frågor, men missar mål. Det är inte filmen om mccarthyismen som fenomen, för det handlade om mer än en man, det är inte heller filmen om en hängiven mans bakgrund och drivkraft, inte heller om den sammes stöd underifrån från medarbetare och kollegor inom mediasfären, det är snarast filmen om en osäker mediavärld, en bransch som ger sken av att vara säker och inställd på rättighet och frihet, men hellre censurerar sig själv än tappar sponsorer och reklamintäkter. Den visar, omedvetet, lögnen som inte bara sänds genom radions högtalare och TV-apparatens flimrande bildrör, utan som också genomsyrar medarbetarna hos media. Genom sitt val att göra produktionen svartvit ges en falsk känsla av tidsäkthet och att materialet skulle vara dokumentärt, små enkla medel gör sitt för att sanningen i vad som berättas inte ska gå att ifrågasätta och detta förstärker bara känslan av att media slåss mot sig själv i en luftstrid utan vare sig motståndare eller domare. I en strid om tittarsiffror spelar inte längre sanningen i vad som berättas någon roll, när reklampengarna som trillar in är det enda måttet på hur god kvalitet produktionerna och sändningarna håller är inte underbyggda fakta något prioriterat.

Murrow slogs mot en hård motståndare, och fick säga sitt, en unik situation som inte mång ahar möjlighet till, att få sin åsikt sagd så att miljoner ser, lyssnar och begrundar. Är de andra sikterna mindre värda för att de inte syns? Är de oviktiga för att inte rösterna ekar i ledningar och kablar genom landet? Vems åsikter räknas i länder där en kritisk röst inte ens får chans att göra sig hörd? Vi är vana vid att ha fri media, media som får skriva vad de vill eftersom de inte är statens slavar, att de istället lider under kapitalet är mindre viktigt just då, men så lyckligt lottade är långt ifrån alla. I Ryssland finns idag inga fria TV-kanaler kvar, allt är förstatligat och kollektiviserat, toppstyret ökar varje dag. Vem kontrollerar då sanningshalten i, för toppen, fördelaktiga fakta? Vem kan göra sin kritiskt frågande röst hörd mer än en gång och få behålla huvudet? Uppenbarligen inte alla, för bara ett par veckor sedan nåddes västvärlden av uppgiften att en kritisk stämma tystats, munkavle och galler räcker inte till för att dämpa problematiska stämmor, nej Politkovskaja mördades, avrättades med löften från regeringen att de skulle gör sitt yttersta för att utreda fallet, regeringen som kritiserats av henne många gånger för att tysta ner andra, för att inte berätta allt om den verkliga situationen i Tjetjenien.

George Clooney gör ett försök att bli stenen som kastas i dammens vatten, stenen som själv sjunker men efter vilken spåren kan ses bli större och större som ringar från ett tyst centrum. Clooney är dock själv för platt, han studsar som en småpojkes flata sten på brytningarna och lägger sig till ro på botten med alla andra stenar utan att ha åstadkommit särskilt mycket. Som en parafras på sin egen inblandning och samtidigt åskådande biroll i mediavärldens glans spelar han i filmen Murrows assistent Mr Friendly vars ansikte aldrig syns i kameran men som samtidigt väljer att i filmen visa både den agerade Murrow i förgrunden och i bakgrundens TV, som ett egocentrerat eko återger han bilden av sig själv och uppnår bara sandlådelogikens bråk om hinken och spaden när den fortfarande så kritiska frågan om åsiktsfrihet och yttrandefrihet reduceras till en politiskt korrekt 50 år gammal internkonflikt där fokus ligger på människornas privatliv istället för den undersökandes roll och vilja och filmen minskas plötsligt ner till att titeln och tillika catchphrasen vänds mot honom själv, lycka till med nästa försök.

Hemlösheten, storstaden och gratistidningen

Gratistidningen Metro påbörjar idag ett samarbete med GÖteborgs hemlösas tidning Faktum och ska för varje nytt nummer av Faktum som utkommer vika ett uppslag i tidningen åt samarbetet med Faktums fotografer och skribenter. Ett bra initiativ av en tidning som annars brukar kännas på en initiativnivå ganska långt under medelmåttan vad det gäller att publicera insiktsfulla samhällsreportage. Inte för att Faktums skribenter och fotografer brukar lyckas prestera reportage av världsklass, utan för att de görs av de som de berör, de som lever på botten, de som bespottas och ses förbi i vardagen, de allra svagaste som inte har någonstans att ta vägen när det blir mörkt.

Att låta dessa människor få föra sin egen röst är ett initiativ värt att uppmuntra, Faktum kämpar sedan fem år (senaste utgåvan #54 är ett femårsjubileumsnummer) för detta, men alltför många ser förbi försäljarna ute på stan, går förbi utan att ens bevärdiga dessa människor med ett par ord eller ens en blick, än mindre med de 40 kr som ett exemplar av tidningen kostar - det är enklast att inte låtsas om problemet, erkänner man det inte behöver man inte göra något åt det. Metros initiativ kan därför komma som ett knytnävsslag i magen på morgonbussen för människor som aldrig annars skulle blivit uppmärksammade på den misär som mer än 2 600 människor, bara i den här staden, lever i, och förhoppningsvis för det med sig något gott, kanske krav på större resurser åt de organisationer som faktiskt försöker hjälpa dessa utsatta, förhoppningsvis fler sålda nummer av Faktum, eller åtminstone bara erkännandet av dessa människor ute på stan med en blick och kanske ett par ord, det kan betyda så mycket. Så, nästa gång du ser någon sälja Faktum, Aluma eller någon annan av de INSP-anslutna tidningarna i landet, fundera över hur mycket 40 kronor är för dig - och hur mycket de är värda för försäljaren, och växla ett par ord, låt alla vara människor, även de som annars inte syns mer än en gång i månaden i storstadens gratistidning.

Nittonhundra: Lind & Co

Bokförlaget Lind & Co började år 2001 publiceringen av en serie som fick namnet Nittonhundra, efter vilket århundrade den handlade om. Nittonhundra är böcker som gjort stort intryck på sin samtid av kända storheter och, i Sverige, mindre erkända namn, och ges ut med en takt av fem böcker per år. Nittonhundra är ett lysande sätt för den svenska publiken att få tillgodogöra sig litteratur som annars kan vara svårt att få tag på, eftersom den helt enkelt sticker utanför den normala anglifierade massutgivningen, romaner skrivna på nynorska (Tarjei Vesaas Fåglarna), franska samtidskritiska novellsamlingar (Marcel Aymés Mannen som kunde gå genom väggar) och personliga skildringar av Mexikos blodiga historia (Juan Rulfos Pedro Páramo) har tyvärr annars inte så stora chanser att få synas i den likriktade svenska bokvärlden, men även tidigare publicerade verks om nobelpristagaren William Faulkners Ljus i augusti och Albert Camus Brev till en tysk vän får genom Lind & Cos satsning en ny chans att nå en större publik.

Initiativ för att nå ut på den svenska marknaden med annat än bästsäljande översättningar, vars filmatisering dessutom kommer bara två månader senare på biograferna, välkomnas, att hålla liv i ett kulturarv och bredda det allmänna perspektivet på ej skandinavisk eller engelsk litteratur är värt väldigt mycket. Att böckerna dessutom är rysligt snygga, med sina starka omslagsfotografier och höga format, gör inte saken sämre.

Ett livskall

Arbetsplatsannonser som den här gör att man plötsligt återfår tron på att alla någon gång kommer kunna hitta det jobb som de alltid drömt om och suktat efter, det finns alltid möjligheter för alla så länge man tar chansen. Så om du väntat på att någon ska headhunta dig med ditt brinnande intresse och djupa "kunskaper om zombies och andra virala odöda", nu har du chansen, ring Canal+ med en gång, detta kan vara ögonblicket i ditt liv som du väntat på!

Den långa meningen

I The Lentgh of a Sentence på Strange Horizons skriver Matthew Cheney om den långa meningen som enskilt konstverk i litteraturen. Hur en lång mening, till skillnad från sina korta syskon, kan locka och lura läsaren på villospår i oändlighet innan den släpps tillbaks in i fållan, ur ett helt nytt håll, för att förvirrat fundera över vad som nyss hände, och vad meningen egentligen började sitt jättesprång ut i kontemplationernas förvirring med.

Den långa meningen i sig själv är svår att motstå, den är en frestelse som ögat dras mot, såfort en ny sida öppnas, såfort en ny text skummas igenom fastnar ögat och tanken vid de långa meningarna för att begrunda dubbeltydigheter och vändningar och till slut nöjt gå vidare till de korthuggna stumparna till satser som allt fler ser sig tvugna att rada efter varandra för att en text ska vara begriplig. Den långa meningen erbjuder en tillfredsställelse efter att ha blivit tömd, tolkad, som ett dechiffrerat mysterium ligger den efteråt utslagen över sidan och är endast vacker på det sätt som ordkonstruktioner kan vara.

För den som önskar långa vackra meningar tipsas om, på modersmålssvenska Harry Martinsons prosa som i en yster lek med orden skapar konstverk på varje uppslag, och i ännu högre grad Thomas Mann och dennes noveller i vilka det tycks finnas en aldrig sinande virvlande, böljande och frestande mängd långa meningar att avnjuta.

Nytt livsmål; skriva en längre mening än Cheney och få den att gå ihop. Jag har ett tag på mig.