Muntra nyheter

Ibland blir man glad över att situationen för kulturen inte är riktigt så hopplös som man kan allt som oftast kan tro. Göteborgs stadsteaters program för den kommande säsongen ser mycket lovande ut innehållande såväl Bertolt Brechts surrealistiskt samhällskritiska Den goda människan i Sezuan som Georg Büchners under lång tid otillgängliga Woyzeck samt, efter årsskiftet, premiären av dramatiseringen av Stig Dagermans Bröllopsbesvär, över vilken jag tillåter mig glädjas lite extra.

För att underlätta den annars så ansträngda ekonomin ger teatern rejäl rabatt åt studenter; 320 kr för ett abonnemang om fyra föreställningar under säsongen. Ett mer än måttligt lockande erbjudande, då Körsbärsträdgården av Anton Tjechov ska inte heller vara ett helt oävet stycke, nu är det faktiskt billigare att gå på teater än att se en film på bio; grattis och tack.

Stig Dagermans Den dödsdömde

Det finns texter man bara läser igenom för att man bestämt sig för det även om de inte känns särskilt eggande eller vettiga; noveller som blir alldeles för långdragna, romaner som aldrig kommer framåt för att författaren inte kunnat bestämma sig öfr vilken historia som ska berättas och lyrik som inte framkallar några som helst reaktioner. Å andra sidan finns det också de texter som flyger genom tankarna, där varje ord upprör, tvingar till omvärderande eller som bara inte går att släppa. Stig Dagermans författarskap präglas av det senare, redan hans debut som 22-åring, den delade romanen Ormen, lovordades för sin direkta stil och novellerna i Nattens lekar är strået vassare, där framförallt en av texterna griper tag om läsaren mer än de andra.

Utanförskap, isolering och vånda är teman som följer med genom alla noveller i samlingen men i Den dödsdömde ställs allt på sin spets. Novellen berättar om mannen som oskyldigt döms till döden för mordet på sin hustru men vinner upprättelse i sista sekund, då den svarta sammetsbindeln redan hunnit begrava omvärlden för honom, då bödelns kalla ring hunnit riva i hans öra under den fumliga processen att knyta bindeln i nacken och då han redan hunnit med att känns sitt livs sista doft, den intensiva doften av sågspån vilken förflyttade honom många år bakåt i tiden till sin barndoms cirkusbesök. Det mest plågande är dock den våldsamma osäkerhet som drabbar den frigivne så fort denne insett att inte längre den trygga cellens väggar och fångvaktarens kända anletsdrag väntar och ifrågasätter omvärldens medlidande för honom då han i själva verket inte förändrats alls under de knappa timmarna

"I ena sekunden hatar ni och avskyr någon, i nästa öser ni över honom av ert medlidande, utan att föremålet undergått någon förändring, utan att det hänt någonting med honom som motiverat en omprövning. Hur skulle man kunna lita på er barmhärtighet, när man inte ens kan lita på er obarmhärtighet?
...
Jag är förlorad för er, förstår ni inte det. Jag hade ju accepterat redan. Inte kan man vara dödsdömd på morgonen och livdömd på kvällen. Inte kan man byta ut den dödsdömdes säkra tillvaro mot den livdömdes lika lätt som man byter en kostym."

Det tvivel mot samhället som kommer till uttryck är inte på något sätt mindre allmängiltigt idag, 60 år efter att novellen gavs ut första gången. Det är ett samhälle som tappat all beständighet, där principer förändras lika lätt som den tankens kostym den dödsdömde inte lyckas byta. Det kommer att vara samma män i grå kostymer som stänger innen vår frihet i den bur av kött som den dödsdömde, trots sin nyvunna frihet, är fängslad i och lukten av döda tårar ligger kvar långt efter att skådespelet är över. Den dödsdömde är vi alla, vare sig vi vill det eller inte, frågan som kvarstår är vem som egentligen är de där andra som ingen vill identifiera sig med.

Om färgglad mångfald

Hjällbo. Hemma. En förortsstad från det glada sextiotalet då framtidstron var allt, bostäder växte som maskrosor, fast utan att vara knallgula, och det mesta var käckt. Idag en kritiserad segregationsstadsdel med massor av problem; kriminella gängbildningar, knark och allt annat dåligt. Åtminstone enligt media. Utanför fönstret leker barn i alla åldrar, från världens alla hörn, även om de flesta kommer från de två hörnen mellanöstern och östafrika, ihop; fotboll eller hopprep för de yngre, de tuffa tonåringarna står mest vid sophuset och hänger.

Alla på gården har koll på de nyinflyttade svennarna; i början kollade alla konstigt och undrade vad vi gjorde här, men efter att ryktet spritt sig om de nya i femtioettan på ungefär två timmar kände plötsligt alla igen oss. Och alla känner och har koll på alla. Särskilt på de få svennar som bor här verkar det som. De känns igen, inte bara för att det trots allt är ganska få, utan för att det också är en ganska särskild typ av folk som hittar hit om de bara kan svenska och engelska; det är vi, ett par stackars förvirrade studenter i svart med kängor och hattar, och ett par sådana som oss samt den andra gruppen, de där med dreads och stora stickade väskor som hasar litegrann med fötterna när de går för att understryka sin sävligt toleranta livsstil.

Hjällbo är ett litet torg med en ICA och två grönsaksbutiker, rönnbärsträd och grå betonghus med paraboler i varje hörn. Utom en. Där vajar fredsregnbågen för färgglad mångfald och frihet, för tolerans och integration och, kanske viktigast av allt, för svala höstkvällar inlindade i filtar med en stor tekopp i handen och struntprat tills klockan blir sent.

För övrigt, det slutgiltiga valresultatet publicerades under torsdagseftermiddagen, några få tiondelars rörelse i resultatet men viktigare var att valdeltagandet slutade på 82 %, ett resultat mot trenden. Bry dig om vad som händer!

Eurovision Socialist Contest

Jaha. Det här med val väcker många frågor, en del som det inte går att sluta fundera på, inte ens om man försöker.

Valet är ett skådespel och politikerna är clowner

så skriver den mycket omtalade organisationen Osynliga partiet som en av sina slogans, och det verkar stämma mer än någonsin just i år, dessvärre. Valkampanjerna präglades av klagande på "de andra gänget", intervjuer och möten av pajkastning samt gemensamma fotosessioner med kramande och stora leenden. Valet i sig i sin nya form blev ännu mer av en föreställning för publik; det nya sättet att förtidsrösta med vallokaler i bibliotek och större gallerior, som Nordstan här i Göteborg, gav det hela en prägel av en käck marknadsföringskampanj där valarbetarna stod och försökte ragga kunder - väljare alltså - som vilken lumpen Teliaabonnemangsförsäljare som helst, de där som man helst tittar irriterat på och vänder sig ifrån med ett ansträngt stressat "jag har inte tid" även om dagens planer inte sträcker sig längre än att pilla naveln och äta kakor.

Valvakan var så nästa stora frågetecken. Valvaka som koncept är väl i sig inget nytt, men SVTs studio tappade så totalt fokus på vad det hela handlade om, valet som fick ett ökat antal människor att gå till sina vallokaler och rösta för landets framtid under fyra år, att produktionen snarast kändes som om man tittat lite för mycket på schlagerfestivalen och TV3s "Efterlyst" där den annars så förtroendeingivande Katarina Sandström från "Rapport" kändes mer kvasidramatisk än Hasse Aro och folkhems-Sverker Olofsson mest såg ut att gå och vänta på att få slänga någon av sina politikergäster i soptunnan. Backstageintervjuer, prognoser på scen från en statistiker som bäst sköter sitt sifferpillande i bakgrunden och en del irrelevanta och osakliga frågeställningar gjorde sitt till för att det helta skulle få för mycket glam- och partystämpel. Politik behöver inte vara roligt ur den aspekten. Det är redan viktigt så det räcker.

Vi har redan gjort våra val

Ja, nu är de gjorda. Slutgiltiga resultatet låter vänta på sig på grund av sent inkomna förtids- och utlandsröster enligt Valmyndigheten men dyker upp under torsdagsförmiddagen. Svängningarna som redovisats allt eftersom rösterna räknats har jämnat ut sig och slutresultatet ser ut att skilja högst någon tiondels procentenhet från det under valnatten preliminärt framräknade resultatet.

Sprachliche Verfremdung

Talisman av Yoko Tawada (konkursbuch Verlag) var ämnet till senaste föreläsningen i litteraturvetenskap, en tunn bok med korta berättelser skrivna ur perspektivet av en japanska som flyttar till Europa, närmare bestämt Hamburg i Tyskland. Där upplever hon denna främmande, märkliga kontinent ur ett perspektiv som man själv sällanlyckas göra, högst troligen aldrig, åtminstone inte under annat än en kort tidsperiod av ansträngning, nämligen det japanska, alldeles annorlunda perspektivet. Bokens resonemang börjar och håller sedan fast vid den enklaste aspekten av utanförskap och isolering i en ny omgivning och med nya människor på nya platser; språket som kulturelement. Mot språket som kulturell identitetsbärare argumenterade bland andra W. Kummer för ett drygt decennium sedan då han i Sprache und kulturelle Identität (publ. i Ethnizität. Eissenschaft und Minderheiten, Opladen 1990) hävdade att språket endast blir viktigt som kulturelement efter någon slags kamp där en minoritet skapar en intelligentia vilken, för att skapa samhörighet och någon slags känsla av ett gemensamt "vi", poängterar minoritetsspråket som viktig del av kulturen och sprider denna "lögn" som sedan tas för given. Efter Talisman borde dock även Kummer släppa sitt resonemang och erkänna att med språket som bas för tänkandet skapas oerhörda möjligheter till skillnader och oförståelse människor och kulturer emellan.

Första essän Von der Muttersprache zur Sprachmutter, vilken även kommenterats på Månskensdans behandlar till stor del just detta fenomen; hur kan en europé, en tysk, bli rasande och ställa sig och skälla ut sin penna, ett typiskt dött föremål, för att den, med en vilja som den inte har, vägrar skriva? Hur kan ord som boll vara manligt medan dörren är en kvinna när inget av färemålen ens på något sätt är mänskliga eller ens levande? Och vem är den där "det" som egentligen regnar när - och här spökas återigen - det droppar vatten från himlen, eller känner sig tvungen att inta subjektsposition i alla möjliga satser som egentligen inte borde behöva någon? På ett mycket konkret och tankväckande sätt visas skillnader och märkligheter som vi tar för självklara i det att vi själva använder samma språk att tänka på som att kommunicera med, märkligt vore det väl annars, och eftersom tyskan och svenskan är så pass lika i sin uppbyggnad säger boken den intresserade Svensson minst lika mycket som Hartmann får ut av den.

Senare essäer i samlingen behandlar skilda teman på liknande ämne där det ofta är just språket det trixas och luras med, exempelvis i stycket "Eigentlich darf man es niemandem sagen, aber Europa gibt es nicht" där läsaren kvickt luras iväg och vilsen lämnas att hitta den punkt där man svängde fel. Talisman är en tankvärd bok, väl värd att återkomma till och ånyo reflektera över, det finns ständigt fler märkvärdiga saker att förvånas över än man kan tro om sin självklara vardag.

Metametatext

Texter om texter. Så kallade metatexter. En hel massa av dem hittar man, överallt, alltid, särskilt i språktudiesammanhang där först begreppet text med hjälp av en likadan ska definieras för att sedan kunna utreda vilka gränserna är för en icke-text, vilket naturligtvis inte alls är detsamma som det som itne är en text. Språk är inte en vetenskap, det är en labyrintisk djungel utformad av uttråkade professorer som metaspråkar om vad de egentligen borde sysselsätta sig med. Eftersom detta således är en text (koherent och kohesiv, de viktigaste kriterierna för en dylik) om texter om texter har således stolt en metametatext författats.

Därefter kom litteraturen, denna ständiga källa till visdom, galenskap, nöje och vansinne. En genomgång av de vanligaste verken vid behandlandet av tysk litteraturhistoria (innan vilken givetvis kompositumets båda delar väl måste definieras, trots allt är litteratur bara (kanske) en sorts text, och vad historia är, det har dessa stackars illusionerade lingvister inte en aning om) är inte någiot jag önskar särskilt många, ännu fler önskar jag faktiskt plågan att läsa dem. Tryggast känns det när lektorn konstaterar att "denna är noggran, uppdaterad och täcker allt, även delar som de allra flesta andra verk missar; problemet är bara dess grundläggande långtråkighet, även jag har lyckats somna med näsan i den inte bara en utan två gånger". Tack, rap, tack, tack.

Den begränsade demokratins väg

Så var det val igen. Samla den stora massan, nu är det viktiga grejer på gång. Den stora luren ljuder och folket skockas för att ros över den svarta ån som heter snabbväg till diktatur med den leende oseende vid rodret och trängs i vallokalerna för att sedan nöjda promenera hem efter att ha gjort sin samhällsinsats, räddat världen genom att stoppa en, två eller tre papperslappar, allt efter möjlighet och intresse, i vars ett kuvert vilka sedan läggs i ett större kuvert i en låda som ser viktig ut. Ett stort arrangemang för folkmakt och inflytande, i realiteten ett mediaspel och lurendrejeri för att den inbillade, begränsade demokratin ska nöja massorna.

Det nya Sverige har, för att göra situationen ännu ljusare, nu bara att se fram emot sänkta a-kassor, slopat avdrag för fackavgifter, minskad anställningstrygghet, fler utnyttjande av unga i trendiga projektanställningar och utförsäljning av statliga bolag som istället för att generera en trygghet lämnas vind för våg åt "den öppna marknaden" som tidigare visat sig så kapabel att hantera oviktiga uppgifter som exempelvis elmarknaden med tusentals människor utan ström i långa perioder så fort det snöar eller blåser lite; bor man på landsbygden får man väl skylla sig själv om man inte är en så attraktiv konsumentgrupp. Fyra nya år har precis börjat. Det blir åtminstone inte sju svåra år som historien var tvungen att dras med, och med en stark ekonomi i ryggen går det ju kanske trots allt inte att göra allt åt helvete från första början.

Ett ljus i den sammetsblå natten är valdeltagandets stjärna som med sina 80,36 % (för närvarande enligt valmyndighetens i skrivande stunds senaste siffror) blossat upp ordentligt och lyser över den trygge svensken, nöjd över sitt duktiga, demokratiska land.

Ett smärre manifest

Ett virrvarr, av alldeles lagom storlek att omfatta det lilla, det runtomkring och allt, allt som finns att se och upptäcka bortanför, inigenom, tvärsöver och på alla andra håll och kanter här, där och då.

Det finns ingen intention av att skriva enhetligt om vettiga saker, sådana följs ändå aldrig, rent statistiskt sett, således bortprioriteras den denna gång redan från början. Det finns så mycket dravel, strunt och annat tjafs redan, att det inte gör så mycket om det råkar bidras med lite till, ett möjligen något egocentriskt, vridet och snett perspektiv på de saker som plötsligt upplevs och kräver reaktion. Inte för att det förväntas någon stor händelse i omvärlden, utan bara för det egnas lilla tillfredsställelse i att få skriva något mindre vettigt till och från. Människor, båtar, platser, musik, litteratur, energiomställning, tysk grammatik, SOLAS-regler och annat kommer säkert dyka upp här, någon gång, i sinom tid.

Pretentiöst, dräggigt, klämkäckt och förbannat, något slags störande uttryck är det enda som gäller om man på något sätt vill göra avtryck på något runtomkring. Gläds, bli förbannad eller gråt, men reagera, annars går man under. Även om det är ett splittrat virrvarr är det mitt, och alldeles fantastiskt.