Fler Essäer och artiklar - nu av Jean Genet

Essäistiken har slagit sina klor i mig och håller ett järngrepp om mitt köpurval för tillfället, beståndet av essäsamlingar i min bokhylla har nog fördubblats på bara ett par veckor, och det är ännu trevligare att läsa dem än att samla på dem. Hittade av en slump förlaget Propexus utgivning av en serie essäsamlingar under namnet Site Editions, vilket ska vara en "bokserie för essäistik, politisk filosofi och estetisk teori", och fick först fatt på Jean Genets Essäer och artiklar. Boken ska enligt förlaget vara en samling

"texter som rör sig i gränslandet mellan poesi och aktivism; här finns allt från meditationer över det konstnärliga skapandets natur till utmanande språkexperiment, allt från kritisk reflektion till politisk agitation och omvälvande vittneslitteratur."
I boken presenteras både konstnärliga och politiska texter, det handlar såväl om rättfärdigandet av RAFs metoder i våldskampen mot den västtyska statens brutalitet, som om det fascinerande persongalleriet i Dostojevskijs Bröderna Karamazov, och det blir en lite märklig blandning. Flertalet av texterna är poltiska artiklar och resonerande tankegångar kring motstånd och rätten till våld, och dessa blir också mycket starka. De två texterna om Rembrandt som ligger inklämda efter varandra mitt i volymen känns dock, i detta sammanhang, tyvärr väldigt malplacerade, även om layouten av essän Det som återstår av en Rembrandt som rivits i små regelbundna fyrkanter och slängts i toaletten med dess två parallela kolumner, vilka förmedlar helt olika perspektiv, är väldigt spännande. Dessa två texter är de enda som återstår av Genets försök att skriva en monografi om den store konstnären, men kanske skulle de hellre lämnats till en annan publikation än just denna.

Nej, det är i de politiskt kritiska texterna som Genet briljerar, Våld och brutalitet som med knivskärpa blottlägger den maktfullkomliga tyska statens eget skapande av sina fienders våldsmetoder, terrorgruppen RAF, kan fortfarande läsas i ur en betydligt mer generell synvinkel än sjuttiotalets terrorvåg. Likaså är de tre texterna om de svarta pantrarna kamp mot den amerikanska "rättvisan" lika högaktuell idag som när de skrevs, men den essä som har störst genomslag och våldsammast anfaller läsaren är ögonvittnesskildringen av massakern i Shatila. Fyra timmar i Shatila är en makaber skildring av de rofyllda döda och den levande sorgen som Genet upplevde under sitt besök i flyktinglägret bara timmar efter vansinnesmassakern, och de vackra, poetiska iakttagelser han gör kring livet i de trånga, stinkande gränderna, där han får hoppa över uppsvällda, till nöds täckta lik är påträngande, obehaglig och fantastisk.

Urvalet av essäer känns splittrat och ojämnt vilket gör att intresset emellanåt dalar litegrann, men de avslutande texternas intryck är de som lever kvar efter att pärmarna slagits igen. Site Editions har alla förutsättningar för att lyckas med sin utgivning av intressant essäistik.

Poeten och tiden - poeten i tiden

Marina Tsvetajevas essäsamling Poeten och tiden är en samlingsvolym med sex av hennes essäer om konstens och konstnärens, dvs i hennes fall diktens respektive diktarens, roll i samhället och tiden, skrivna mellan 1922 och 1932. Tsvetajeva var själv en del av det ryska uppsvinget med Pasternak, Majakovskij och de andra futuristerna i centrum och ger i sina essäer en fantastisk inblick i sin och deras samtid och de förhållanden som rådde för dikten och poeten i det postrevolutionära Sovjet, men framförallt är essäerna värda att läsa för deras egen odödlighets skull.

Tsvetajeva skriver om samtiden, hur samtiden inte är något fastställt begrepp utan är det ständiga tidskontinuum som varje dikt och varje konstnär och poet måste överleva i. Samtiden är inte idag, det är igår och var imorgon och om hundra år, detta måste poeten känna och finna i sitt skapande, endast då kan man tala om en samtida konstnär. Givetvis vilar mycket av Tsvetajevas resonemang på Pusjkin, mannen som omformade hela den ryska litteraturen, men hon lyckas ändå behålla en infallsvinkel som ligger utanför det hängivna beundrandet.

Essän En poet om kritiken, som också inleder samlingen, är en spännande text om perspektivet på kritik och kritiker; hur kritikerrollen är en kvalfylld roll endast för den som verkligen har talang för det och hur andra kritiker som själva inte har insett att de inte samtidigt kan dikta och skriva kritik inte har rätt att kritisera en annan poet, kritikerns egen dikt blir en måttstock på det som han tycker att alla andra inte gör och således måste kritikerns egen dikt vara fullkomlig för att dennes kritik ska kunna tas på allvar. Nej, för Tsvetajeva blir den enda sanna kritikern hon själv, hon står som åklagare, försvarare, målsägande och domare i målet mot sing själv och är den som dömer hårdast - endast de dikter som frias släpper hon fria för andra och dessa dikter kan ingen annan döma eftersom hon själv, den sanna domaren, redan har friat dem.

Det är ett komplicerat författarskap som skildras ur första person, Tsvetajeva flyr ständigt från sig själv och sitt eget diktande och finner ro i såväl Majakovskijs aggressiva, påträngande utropande som Pasternaks mer rofyllda diktande, men det är en unik inblick i ett ryskt författarskap som präglades av revolutionen och ett vilset liv i exil.