Brev till en dyster framtid

Albert Camus fyra Brev till en tysk vän skrevs ursprungligen åt den franska motståndsrörelsens tidningar och två av dem hann också tryckas, det första i Recue Libre 1943 och det andra i Cahiers de la Libération året efter. Texterna är formulerade som fingerade brev till en gammal tysk bekant till författaren, där skillnaderna som splittrat vänskapen poängteras och reds ut, där den franska frihetskänslan ges ett lyft, där totalitarismen krossas på ett mycket subtilt sätt, där den urgamla rivaliteten mellan de två starka nationerna lyfts fram och där författaren lugnt påvisar överlägsenheten hos den decentraliserade maktkampen hos det fria rödvins- och grodlårsfolket.

För den som läser breven idag ger det betydligt mer om denne byter ut "ni tyskar" mot "ni som eftersätrvar kontroll och övermakt", samt "vi fransmän" mot "vi som tror på den egna friheten och förmågan att organisera", det skänker texterna ett generellt tema som håller i långa tider; det finns fortfarande mycket att lära från dessa överläggningar Camus gjorde under de hårda åren, även om nazismen slogs ner och, den relativa, friheten vann, måste vi ständigt stå upp och starkt säga nej. Det är det som friheten bygger på, att varje samhälle, varje generation, varje individ måste godkänna allas rättigheter och samtidigt vägra de totalitära och inskränkta, de militaristiska och fascistoida rätten att bestämma över oss andra, över våra liv och våra mål. "Blut und Boden" stod för nazianhängarna sedan kulturteoretikern Oswald Spengler presenterat begreppet i sitt, av elefantiasis lidande, verk "Der Untergang des Abendlandes", låt istället "intet och vattnet" stå för framtiden, säger Camus, när han vänder sig mot den tyska fanatismen och tilltron till att allt vad det egna landet gör är rätt. Sluta aldrig ifrågasätta, varje beslut, varje order, varje befäl måste granskas kritiskt och godkännas av alla som ska delta i det för att det ska vara giltigt, fram till dess lever vi alla bara förtryckta av hotet om ett koncentrationsläger.

I sin utgåva av dessa brev har Lind & CO även valt att trycka föreläsningen "Konstären och hans tid" som Camus höll i Uppsala 1957 då han blivit tilldelad Nobelpriset och befann sig i Sverige. Det är en, tyvärr något mer ostrukturerad, uppläxning av alla som tror på tidsandan som något positivt och sannt, där konstnären hålls fram som exempel för det stökiga, reaktionära, melankoliska och samtidigt revolutionära; låt aldrig konstnärerna bilda ett eget elitsamhälle, det är vårt samhälle som vi alla är en del av som de kommenterar, travesterar, citerar och hånar, och det är vi som måste lyssna, bli överväldigade, rosenrasande eller bara undrande. Det är vi som ifrågasätts och det är den sista sak vi får sluta med; när självrannsakan bara blir ett föråldrat begrepp, när egen reflektion slutat vara betydelsefull, när uttryck förpassas till en liten vrå med andra grinollar, det är då barrikaderna ska dukas fram på den vita linneduken, serveras med taggtråd och stålhättor och placeringskorten vara protestbrev.