Att träffa målet

Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet som kom i våras orsakade en debatt om hur korrekt det är att ge ut författare bara för att de är kända som skådespelare och att det inte är en garanti för någon som helst kunskap om författande. De som huvudstupa gav sig in i denna argumentation gjorde det nog troligen med den redan i förväg bestämda åsikten att eftersom Karlsson är skådespelare från början, kan han inte skriva litteratur, varken noveller eller något annat. Inget knde vara mer fel att säga.

Det andra målet är en novellsamling i två delar, varför redan separarerade berättelser är uppdelade i två större sjok kan man fråga sig, men det har sin poäng eftersom novellerna inte är riktigt separerade från varandra trots allt. Precis som det ofta gör i den stora verkligheten finns det band och anknytningar mellan berättelserna och protagonisternas livsöden, utan att det altid blir riktigt klarlagt på exakt vilket sätt. En lunchrestaurang, en minister, ett brev i en bils vindruta - det är vardagsting som dyker upp ur olika personers perspektiv. Vissa noveller utspelar sig i stort sett samtidigt men berättas ur lika perspektiv, andra är berättelser om samma personer många år efter varandra, men gemensamt är hela tiden de små absurditeterna i vardagen som gör skillnad. Tillsammans ger dessa mosaikfragment av vardag skymten av en större bild, men bara delar av det stora livet syns, sådana delar som väcker nyfikenhet utan att avslöja för mycket.

Tilltalet är oftast väldigt direkt, men växlande. Från ett bestämt andra personens "du" via reflekterande "jag" till tredje personens observatör skiftar Karlsson och slutar med att placera författaren själv i centrum i ett möte med sina karaktärer. Inte revolutionerande, men utforskande för det egna författarskapet känns dessa växlingar - till slut känns ändå de osäkra jagberättarna som de starkaste personligheterna och det är i dessa skildringar texten griper som starkast. Säkert nerbantat utan att bli för kort, de som säger att de längtar efter en roman av Karlsson för att se vad han verkligen kan som författare behöver inte säga något mer - noveller är så mycket mer spännande och de behärskar han verkligen, det är tydligt att det finns mer att ge!

Politik och estetik - arkitektur, konst och det offentliga rummet

ABF Göteborg bjuder under våren in till ett antal spännande föreläsningsserier, bland annat om olika syn på demokrati och filosofi, och igår behandlade nyss disputerade Catharina Gabrielsson arkitekturens roll i det offentliga rummet, som estetisk och politisk markör och kritiker, i kontrast till konstens förhållande till politiken, med utgångspunkt i Jacques Rancières Texter om politik och estetik. Rancières förstår med begreppet politik inte den statsapparat och de maktstrukturer som vanligtvis förknippas med ordet, istället ser han politiken som den process, de krav på den sanna jämlikheten och friheten som hela tiden finns runtomkring oss. Politiken blir således ofta en konflikt mellan den regerande maktordningen, av Rancière benämnd polis, och nya rörelser och grupper. Estetiken är likaså inte den klassiska "lära om skönheten" vi är vana att tänka på, estetiken är istället allt som inbegriper ettdelande av det sinnliga, det som påverkar oss och våra sinnen, och således finns det inget estetiskt som inte också är politiskt.

Gabrielssons avhandling Att göra skillnad ställer frågan om varför konstens roll som samhällskritisk rörelse är så självklar, konst som enbart existerar som ett vackert objekt - ett objekt reducerat enbart till sin estetik - existerar idag inte längre, idag tar konsten allt större plats som frågeställare och bollplank i den politiska debatten och det handlar inte så mycket längre om form, som om budskap. "Konst kan idag inte bara se ut hur som helst, konsten kan också handla om vad som helst" är något Gabrielsson anknyter till och som direkt faller tillbaks på Rancières tankar om den politiska estetiken. Den fråga Gabrielsson vågar ställa efter detta konstaterande är det som rör arkitekturens roll som kritisk röst. Är arkitekturen dömd att vara en spegel av sin tids organisation och planering, eller kan även arkitekturen, liksom konsten, spegla en annan möjlig framtid, eller samtid?

Det offentliga rummet är såväl den öppna staden, dvs ett icke rumsbegränsat område som delas av en grupp människor att leva i, som det är den allmänna debatt som kan ta sin flykt till både mediala rum och fysiska rum som exempelvis konsthallar. Det första rummet är det där arkitekturen får mest plats, i staden kan det byggas stora, ståtlia, pampiga monument över politisk framgång vilka syns över allt annat, paradoxen är dock att ju mer arkitekturen får råda, desto minre syns den. I områden med stora, dyra projekt får varje enskilt bygge mindre uppmärksamhet än om det stått för sig själv, så kan man inte på samma sätt uppskatta och njuta av byggnader i bomässeområden som man kan med fristående projekt i en annan kontext. Arkitekturen är emellertid också det som utgör den andra typen av offentligt rum, dvs även konsthallen, det offentliga rum där konstens politiska estetik har sitt existensberättigande enbart för att det är konst, är arkitektur, men denna arkitektur får ändå aldrig samma uppmärksamhet som det som finns inne i det fysiska rummet.

Konsten har under modern tid ofta ifrågasatt sig själv, det har funnits många rörelser - såväl parallellt som efter varandra - vilka skrivit manifest efter manifest för att proklamera varandras död och den nya tidens viktiga frågor, och även kring desssa konflikter skapat egen konst; på detta sätt har också konstdebatten ständigt hållits levande och aktuell, men var har denna metaarkitektoniska diskurs förts? Inte i det offentliga rummet åtminstone, vilket torde vara den självklara platsen för den arkitektoniska. Sanningen kommer man nog närmare om man konstaterar att den egentligen inte förts alls, kanske för att det inte ens finns en samlad syn på vad som egentligen är och utgör arkitektur.

Fler Essäer och artiklar - nu av Jean Genet

Essäistiken har slagit sina klor i mig och håller ett järngrepp om mitt köpurval för tillfället, beståndet av essäsamlingar i min bokhylla har nog fördubblats på bara ett par veckor, och det är ännu trevligare att läsa dem än att samla på dem. Hittade av en slump förlaget Propexus utgivning av en serie essäsamlingar under namnet Site Editions, vilket ska vara en "bokserie för essäistik, politisk filosofi och estetisk teori", och fick först fatt på Jean Genets Essäer och artiklar. Boken ska enligt förlaget vara en samling

"texter som rör sig i gränslandet mellan poesi och aktivism; här finns allt från meditationer över det konstnärliga skapandets natur till utmanande språkexperiment, allt från kritisk reflektion till politisk agitation och omvälvande vittneslitteratur."
I boken presenteras både konstnärliga och politiska texter, det handlar såväl om rättfärdigandet av RAFs metoder i våldskampen mot den västtyska statens brutalitet, som om det fascinerande persongalleriet i Dostojevskijs Bröderna Karamazov, och det blir en lite märklig blandning. Flertalet av texterna är poltiska artiklar och resonerande tankegångar kring motstånd och rätten till våld, och dessa blir också mycket starka. De två texterna om Rembrandt som ligger inklämda efter varandra mitt i volymen känns dock, i detta sammanhang, tyvärr väldigt malplacerade, även om layouten av essän Det som återstår av en Rembrandt som rivits i små regelbundna fyrkanter och slängts i toaletten med dess två parallela kolumner, vilka förmedlar helt olika perspektiv, är väldigt spännande. Dessa två texter är de enda som återstår av Genets försök att skriva en monografi om den store konstnären, men kanske skulle de hellre lämnats till en annan publikation än just denna.

Nej, det är i de politiskt kritiska texterna som Genet briljerar, Våld och brutalitet som med knivskärpa blottlägger den maktfullkomliga tyska statens eget skapande av sina fienders våldsmetoder, terrorgruppen RAF, kan fortfarande läsas i ur en betydligt mer generell synvinkel än sjuttiotalets terrorvåg. Likaså är de tre texterna om de svarta pantrarna kamp mot den amerikanska "rättvisan" lika högaktuell idag som när de skrevs, men den essä som har störst genomslag och våldsammast anfaller läsaren är ögonvittnesskildringen av massakern i Shatila. Fyra timmar i Shatila är en makaber skildring av de rofyllda döda och den levande sorgen som Genet upplevde under sitt besök i flyktinglägret bara timmar efter vansinnesmassakern, och de vackra, poetiska iakttagelser han gör kring livet i de trånga, stinkande gränderna, där han får hoppa över uppsvällda, till nöds täckta lik är påträngande, obehaglig och fantastisk.

Urvalet av essäer känns splittrat och ojämnt vilket gör att intresset emellanåt dalar litegrann, men de avslutande texternas intryck är de som lever kvar efter att pärmarna slagits igen. Site Editions har alla förutsättningar för att lyckas med sin utgivning av intressant essäistik.

Poeten och tiden - poeten i tiden

Marina Tsvetajevas essäsamling Poeten och tiden är en samlingsvolym med sex av hennes essäer om konstens och konstnärens, dvs i hennes fall diktens respektive diktarens, roll i samhället och tiden, skrivna mellan 1922 och 1932. Tsvetajeva var själv en del av det ryska uppsvinget med Pasternak, Majakovskij och de andra futuristerna i centrum och ger i sina essäer en fantastisk inblick i sin och deras samtid och de förhållanden som rådde för dikten och poeten i det postrevolutionära Sovjet, men framförallt är essäerna värda att läsa för deras egen odödlighets skull.

Tsvetajeva skriver om samtiden, hur samtiden inte är något fastställt begrepp utan är det ständiga tidskontinuum som varje dikt och varje konstnär och poet måste överleva i. Samtiden är inte idag, det är igår och var imorgon och om hundra år, detta måste poeten känna och finna i sitt skapande, endast då kan man tala om en samtida konstnär. Givetvis vilar mycket av Tsvetajevas resonemang på Pusjkin, mannen som omformade hela den ryska litteraturen, men hon lyckas ändå behålla en infallsvinkel som ligger utanför det hängivna beundrandet.

Essän En poet om kritiken, som också inleder samlingen, är en spännande text om perspektivet på kritik och kritiker; hur kritikerrollen är en kvalfylld roll endast för den som verkligen har talang för det och hur andra kritiker som själva inte har insett att de inte samtidigt kan dikta och skriva kritik inte har rätt att kritisera en annan poet, kritikerns egen dikt blir en måttstock på det som han tycker att alla andra inte gör och således måste kritikerns egen dikt vara fullkomlig för att dennes kritik ska kunna tas på allvar. Nej, för Tsvetajeva blir den enda sanna kritikern hon själv, hon står som åklagare, försvarare, målsägande och domare i målet mot sing själv och är den som dömer hårdast - endast de dikter som frias släpper hon fria för andra och dessa dikter kan ingen annan döma eftersom hon själv, den sanna domaren, redan har friat dem.

Det är ett komplicerat författarskap som skildras ur första person, Tsvetajeva flyr ständigt från sig själv och sitt eget diktande och finner ro i såväl Majakovskijs aggressiva, påträngande utropande som Pasternaks mer rofyllda diktande, men det är en unik inblick i ett ryskt författarskap som präglades av revolutionen och ett vilset liv i exil.

Brev till en dyster framtid

Albert Camus fyra Brev till en tysk vän skrevs ursprungligen åt den franska motståndsrörelsens tidningar och två av dem hann också tryckas, det första i Recue Libre 1943 och det andra i Cahiers de la Libération året efter. Texterna är formulerade som fingerade brev till en gammal tysk bekant till författaren, där skillnaderna som splittrat vänskapen poängteras och reds ut, där den franska frihetskänslan ges ett lyft, där totalitarismen krossas på ett mycket subtilt sätt, där den urgamla rivaliteten mellan de två starka nationerna lyfts fram och där författaren lugnt påvisar överlägsenheten hos den decentraliserade maktkampen hos det fria rödvins- och grodlårsfolket.

För den som läser breven idag ger det betydligt mer om denne byter ut "ni tyskar" mot "ni som eftersätrvar kontroll och övermakt", samt "vi fransmän" mot "vi som tror på den egna friheten och förmågan att organisera", det skänker texterna ett generellt tema som håller i långa tider; det finns fortfarande mycket att lära från dessa överläggningar Camus gjorde under de hårda åren, även om nazismen slogs ner och, den relativa, friheten vann, måste vi ständigt stå upp och starkt säga nej. Det är det som friheten bygger på, att varje samhälle, varje generation, varje individ måste godkänna allas rättigheter och samtidigt vägra de totalitära och inskränkta, de militaristiska och fascistoida rätten att bestämma över oss andra, över våra liv och våra mål. "Blut und Boden" stod för nazianhängarna sedan kulturteoretikern Oswald Spengler presenterat begreppet i sitt, av elefantiasis lidande, verk "Der Untergang des Abendlandes", låt istället "intet och vattnet" stå för framtiden, säger Camus, när han vänder sig mot den tyska fanatismen och tilltron till att allt vad det egna landet gör är rätt. Sluta aldrig ifrågasätta, varje beslut, varje order, varje befäl måste granskas kritiskt och godkännas av alla som ska delta i det för att det ska vara giltigt, fram till dess lever vi alla bara förtryckta av hotet om ett koncentrationsläger.

I sin utgåva av dessa brev har Lind & CO även valt att trycka föreläsningen "Konstären och hans tid" som Camus höll i Uppsala 1957 då han blivit tilldelad Nobelpriset och befann sig i Sverige. Det är en, tyvärr något mer ostrukturerad, uppläxning av alla som tror på tidsandan som något positivt och sannt, där konstnären hålls fram som exempel för det stökiga, reaktionära, melankoliska och samtidigt revolutionära; låt aldrig konstnärerna bilda ett eget elitsamhälle, det är vårt samhälle som vi alla är en del av som de kommenterar, travesterar, citerar och hånar, och det är vi som måste lyssna, bli överväldigade, rosenrasande eller bara undrande. Det är vi som ifrågasätts och det är den sista sak vi får sluta med; när självrannsakan bara blir ett föråldrat begrepp, när egen reflektion slutat vara betydelsefull, när uttryck förpassas till en liten vrå med andra grinollar, det är då barrikaderna ska dukas fram på den vita linneduken, serveras med taggtråd och stålhättor och placeringskorten vara protestbrev.

Good Night, And Good Luck, frihet och stat

Good Night, And Good Luck är filmen om Edward R. Murrow, mannen som enligt många knäckte den hetsande, intolerante och uppmärksammade kommunisthatande senatorn från Wisconsin, John McCarthy. Han lånade sitt namn åt eftervärldens bild av politiskt toppstyrda utredningar, inkvisitioner av människor och medborgare som inte gör annat än utnyttjar sina rättigheter, fastställda i såväl konventioner som grundlagar. Att säga vad man vill, trycka vad man känner för, tycka vad man anser bäst är idag självklarheter, att inte kunna göra det anses tillhöra det förgångna, och det är sant, åtminstone för oss. Det är dock inte längesedan det inte var så, ens i länder vi anser självklara.

Good Night, And Good Luck ställer många frågor, men missar mål. Det är inte filmen om mccarthyismen som fenomen, för det handlade om mer än en man, det är inte heller filmen om en hängiven mans bakgrund och drivkraft, inte heller om den sammes stöd underifrån från medarbetare och kollegor inom mediasfären, det är snarast filmen om en osäker mediavärld, en bransch som ger sken av att vara säker och inställd på rättighet och frihet, men hellre censurerar sig själv än tappar sponsorer och reklamintäkter. Den visar, omedvetet, lögnen som inte bara sänds genom radions högtalare och TV-apparatens flimrande bildrör, utan som också genomsyrar medarbetarna hos media. Genom sitt val att göra produktionen svartvit ges en falsk känsla av tidsäkthet och att materialet skulle vara dokumentärt, små enkla medel gör sitt för att sanningen i vad som berättas inte ska gå att ifrågasätta och detta förstärker bara känslan av att media slåss mot sig själv i en luftstrid utan vare sig motståndare eller domare. I en strid om tittarsiffror spelar inte längre sanningen i vad som berättas någon roll, när reklampengarna som trillar in är det enda måttet på hur god kvalitet produktionerna och sändningarna håller är inte underbyggda fakta något prioriterat.

Murrow slogs mot en hård motståndare, och fick säga sitt, en unik situation som inte mång ahar möjlighet till, att få sin åsikt sagd så att miljoner ser, lyssnar och begrundar. Är de andra sikterna mindre värda för att de inte syns? Är de oviktiga för att inte rösterna ekar i ledningar och kablar genom landet? Vems åsikter räknas i länder där en kritisk röst inte ens får chans att göra sig hörd? Vi är vana vid att ha fri media, media som får skriva vad de vill eftersom de inte är statens slavar, att de istället lider under kapitalet är mindre viktigt just då, men så lyckligt lottade är långt ifrån alla. I Ryssland finns idag inga fria TV-kanaler kvar, allt är förstatligat och kollektiviserat, toppstyret ökar varje dag. Vem kontrollerar då sanningshalten i, för toppen, fördelaktiga fakta? Vem kan göra sin kritiskt frågande röst hörd mer än en gång och få behålla huvudet? Uppenbarligen inte alla, för bara ett par veckor sedan nåddes västvärlden av uppgiften att en kritisk stämma tystats, munkavle och galler räcker inte till för att dämpa problematiska stämmor, nej Politkovskaja mördades, avrättades med löften från regeringen att de skulle gör sitt yttersta för att utreda fallet, regeringen som kritiserats av henne många gånger för att tysta ner andra, för att inte berätta allt om den verkliga situationen i Tjetjenien.

George Clooney gör ett försök att bli stenen som kastas i dammens vatten, stenen som själv sjunker men efter vilken spåren kan ses bli större och större som ringar från ett tyst centrum. Clooney är dock själv för platt, han studsar som en småpojkes flata sten på brytningarna och lägger sig till ro på botten med alla andra stenar utan att ha åstadkommit särskilt mycket. Som en parafras på sin egen inblandning och samtidigt åskådande biroll i mediavärldens glans spelar han i filmen Murrows assistent Mr Friendly vars ansikte aldrig syns i kameran men som samtidigt väljer att i filmen visa både den agerade Murrow i förgrunden och i bakgrundens TV, som ett egocentrerat eko återger han bilden av sig själv och uppnår bara sandlådelogikens bråk om hinken och spaden när den fortfarande så kritiska frågan om åsiktsfrihet och yttrandefrihet reduceras till en politiskt korrekt 50 år gammal internkonflikt där fokus ligger på människornas privatliv istället för den undersökandes roll och vilja och filmen minskas plötsligt ner till att titeln och tillika catchphrasen vänds mot honom själv, lycka till med nästa försök.

Hemlösheten, storstaden och gratistidningen

Gratistidningen Metro påbörjar idag ett samarbete med GÖteborgs hemlösas tidning Faktum och ska för varje nytt nummer av Faktum som utkommer vika ett uppslag i tidningen åt samarbetet med Faktums fotografer och skribenter. Ett bra initiativ av en tidning som annars brukar kännas på en initiativnivå ganska långt under medelmåttan vad det gäller att publicera insiktsfulla samhällsreportage. Inte för att Faktums skribenter och fotografer brukar lyckas prestera reportage av världsklass, utan för att de görs av de som de berör, de som lever på botten, de som bespottas och ses förbi i vardagen, de allra svagaste som inte har någonstans att ta vägen när det blir mörkt.

Att låta dessa människor få föra sin egen röst är ett initiativ värt att uppmuntra, Faktum kämpar sedan fem år (senaste utgåvan #54 är ett femårsjubileumsnummer) för detta, men alltför många ser förbi försäljarna ute på stan, går förbi utan att ens bevärdiga dessa människor med ett par ord eller ens en blick, än mindre med de 40 kr som ett exemplar av tidningen kostar - det är enklast att inte låtsas om problemet, erkänner man det inte behöver man inte göra något åt det. Metros initiativ kan därför komma som ett knytnävsslag i magen på morgonbussen för människor som aldrig annars skulle blivit uppmärksammade på den misär som mer än 2 600 människor, bara i den här staden, lever i, och förhoppningsvis för det med sig något gott, kanske krav på större resurser åt de organisationer som faktiskt försöker hjälpa dessa utsatta, förhoppningsvis fler sålda nummer av Faktum, eller åtminstone bara erkännandet av dessa människor ute på stan med en blick och kanske ett par ord, det kan betyda så mycket. Så, nästa gång du ser någon sälja Faktum, Aluma eller någon annan av de INSP-anslutna tidningarna i landet, fundera över hur mycket 40 kronor är för dig - och hur mycket de är värda för försäljaren, och växla ett par ord, låt alla vara människor, även de som annars inte syns mer än en gång i månaden i storstadens gratistidning.

Nittonhundra: Lind & Co

Bokförlaget Lind & Co började år 2001 publiceringen av en serie som fick namnet Nittonhundra, efter vilket århundrade den handlade om. Nittonhundra är böcker som gjort stort intryck på sin samtid av kända storheter och, i Sverige, mindre erkända namn, och ges ut med en takt av fem böcker per år. Nittonhundra är ett lysande sätt för den svenska publiken att få tillgodogöra sig litteratur som annars kan vara svårt att få tag på, eftersom den helt enkelt sticker utanför den normala anglifierade massutgivningen, romaner skrivna på nynorska (Tarjei Vesaas Fåglarna), franska samtidskritiska novellsamlingar (Marcel Aymés Mannen som kunde gå genom väggar) och personliga skildringar av Mexikos blodiga historia (Juan Rulfos Pedro Páramo) har tyvärr annars inte så stora chanser att få synas i den likriktade svenska bokvärlden, men även tidigare publicerade verks om nobelpristagaren William Faulkners Ljus i augusti och Albert Camus Brev till en tysk vän får genom Lind & Cos satsning en ny chans att nå en större publik.

Initiativ för att nå ut på den svenska marknaden med annat än bästsäljande översättningar, vars filmatisering dessutom kommer bara två månader senare på biograferna, välkomnas, att hålla liv i ett kulturarv och bredda det allmänna perspektivet på ej skandinavisk eller engelsk litteratur är värt väldigt mycket. Att böckerna dessutom är rysligt snygga, med sina starka omslagsfotografier och höga format, gör inte saken sämre.

Ett livskall

Arbetsplatsannonser som den här gör att man plötsligt återfår tron på att alla någon gång kommer kunna hitta det jobb som de alltid drömt om och suktat efter, det finns alltid möjligheter för alla så länge man tar chansen. Så om du väntat på att någon ska headhunta dig med ditt brinnande intresse och djupa "kunskaper om zombies och andra virala odöda", nu har du chansen, ring Canal+ med en gång, detta kan vara ögonblicket i ditt liv som du väntat på!

Den långa meningen

I The Lentgh of a Sentence på Strange Horizons skriver Matthew Cheney om den långa meningen som enskilt konstverk i litteraturen. Hur en lång mening, till skillnad från sina korta syskon, kan locka och lura läsaren på villospår i oändlighet innan den släpps tillbaks in i fållan, ur ett helt nytt håll, för att förvirrat fundera över vad som nyss hände, och vad meningen egentligen började sitt jättesprång ut i kontemplationernas förvirring med.

Den långa meningen i sig själv är svår att motstå, den är en frestelse som ögat dras mot, såfort en ny sida öppnas, såfort en ny text skummas igenom fastnar ögat och tanken vid de långa meningarna för att begrunda dubbeltydigheter och vändningar och till slut nöjt gå vidare till de korthuggna stumparna till satser som allt fler ser sig tvugna att rada efter varandra för att en text ska vara begriplig. Den långa meningen erbjuder en tillfredsställelse efter att ha blivit tömd, tolkad, som ett dechiffrerat mysterium ligger den efteråt utslagen över sidan och är endast vacker på det sätt som ordkonstruktioner kan vara.

För den som önskar långa vackra meningar tipsas om, på modersmålssvenska Harry Martinsons prosa som i en yster lek med orden skapar konstverk på varje uppslag, och i ännu högre grad Thomas Mann och dennes noveller i vilka det tycks finnas en aldrig sinande virvlande, böljande och frestande mängd långa meningar att avnjuta.

Nytt livsmål; skriva en längre mening än Cheney och få den att gå ihop. Jag har ett tag på mig.

Muntra nyheter

Ibland blir man glad över att situationen för kulturen inte är riktigt så hopplös som man kan allt som oftast kan tro. Göteborgs stadsteaters program för den kommande säsongen ser mycket lovande ut innehållande såväl Bertolt Brechts surrealistiskt samhällskritiska Den goda människan i Sezuan som Georg Büchners under lång tid otillgängliga Woyzeck samt, efter årsskiftet, premiären av dramatiseringen av Stig Dagermans Bröllopsbesvär, över vilken jag tillåter mig glädjas lite extra.

För att underlätta den annars så ansträngda ekonomin ger teatern rejäl rabatt åt studenter; 320 kr för ett abonnemang om fyra föreställningar under säsongen. Ett mer än måttligt lockande erbjudande, då Körsbärsträdgården av Anton Tjechov ska inte heller vara ett helt oävet stycke, nu är det faktiskt billigare att gå på teater än att se en film på bio; grattis och tack.

Stig Dagermans Den dödsdömde

Det finns texter man bara läser igenom för att man bestämt sig för det även om de inte känns särskilt eggande eller vettiga; noveller som blir alldeles för långdragna, romaner som aldrig kommer framåt för att författaren inte kunnat bestämma sig öfr vilken historia som ska berättas och lyrik som inte framkallar några som helst reaktioner. Å andra sidan finns det också de texter som flyger genom tankarna, där varje ord upprör, tvingar till omvärderande eller som bara inte går att släppa. Stig Dagermans författarskap präglas av det senare, redan hans debut som 22-åring, den delade romanen Ormen, lovordades för sin direkta stil och novellerna i Nattens lekar är strået vassare, där framförallt en av texterna griper tag om läsaren mer än de andra.

Utanförskap, isolering och vånda är teman som följer med genom alla noveller i samlingen men i Den dödsdömde ställs allt på sin spets. Novellen berättar om mannen som oskyldigt döms till döden för mordet på sin hustru men vinner upprättelse i sista sekund, då den svarta sammetsbindeln redan hunnit begrava omvärlden för honom, då bödelns kalla ring hunnit riva i hans öra under den fumliga processen att knyta bindeln i nacken och då han redan hunnit med att känns sitt livs sista doft, den intensiva doften av sågspån vilken förflyttade honom många år bakåt i tiden till sin barndoms cirkusbesök. Det mest plågande är dock den våldsamma osäkerhet som drabbar den frigivne så fort denne insett att inte längre den trygga cellens väggar och fångvaktarens kända anletsdrag väntar och ifrågasätter omvärldens medlidande för honom då han i själva verket inte förändrats alls under de knappa timmarna

"I ena sekunden hatar ni och avskyr någon, i nästa öser ni över honom av ert medlidande, utan att föremålet undergått någon förändring, utan att det hänt någonting med honom som motiverat en omprövning. Hur skulle man kunna lita på er barmhärtighet, när man inte ens kan lita på er obarmhärtighet?
...
Jag är förlorad för er, förstår ni inte det. Jag hade ju accepterat redan. Inte kan man vara dödsdömd på morgonen och livdömd på kvällen. Inte kan man byta ut den dödsdömdes säkra tillvaro mot den livdömdes lika lätt som man byter en kostym."

Det tvivel mot samhället som kommer till uttryck är inte på något sätt mindre allmängiltigt idag, 60 år efter att novellen gavs ut första gången. Det är ett samhälle som tappat all beständighet, där principer förändras lika lätt som den tankens kostym den dödsdömde inte lyckas byta. Det kommer att vara samma män i grå kostymer som stänger innen vår frihet i den bur av kött som den dödsdömde, trots sin nyvunna frihet, är fängslad i och lukten av döda tårar ligger kvar långt efter att skådespelet är över. Den dödsdömde är vi alla, vare sig vi vill det eller inte, frågan som kvarstår är vem som egentligen är de där andra som ingen vill identifiera sig med.

Om färgglad mångfald

Hjällbo. Hemma. En förortsstad från det glada sextiotalet då framtidstron var allt, bostäder växte som maskrosor, fast utan att vara knallgula, och det mesta var käckt. Idag en kritiserad segregationsstadsdel med massor av problem; kriminella gängbildningar, knark och allt annat dåligt. Åtminstone enligt media. Utanför fönstret leker barn i alla åldrar, från världens alla hörn, även om de flesta kommer från de två hörnen mellanöstern och östafrika, ihop; fotboll eller hopprep för de yngre, de tuffa tonåringarna står mest vid sophuset och hänger.

Alla på gården har koll på de nyinflyttade svennarna; i början kollade alla konstigt och undrade vad vi gjorde här, men efter att ryktet spritt sig om de nya i femtioettan på ungefär två timmar kände plötsligt alla igen oss. Och alla känner och har koll på alla. Särskilt på de få svennar som bor här verkar det som. De känns igen, inte bara för att det trots allt är ganska få, utan för att det också är en ganska särskild typ av folk som hittar hit om de bara kan svenska och engelska; det är vi, ett par stackars förvirrade studenter i svart med kängor och hattar, och ett par sådana som oss samt den andra gruppen, de där med dreads och stora stickade väskor som hasar litegrann med fötterna när de går för att understryka sin sävligt toleranta livsstil.

Hjällbo är ett litet torg med en ICA och två grönsaksbutiker, rönnbärsträd och grå betonghus med paraboler i varje hörn. Utom en. Där vajar fredsregnbågen för färgglad mångfald och frihet, för tolerans och integration och, kanske viktigast av allt, för svala höstkvällar inlindade i filtar med en stor tekopp i handen och struntprat tills klockan blir sent.

För övrigt, det slutgiltiga valresultatet publicerades under torsdagseftermiddagen, några få tiondelars rörelse i resultatet men viktigare var att valdeltagandet slutade på 82 %, ett resultat mot trenden. Bry dig om vad som händer!

Eurovision Socialist Contest

Jaha. Det här med val väcker många frågor, en del som det inte går att sluta fundera på, inte ens om man försöker.

Valet är ett skådespel och politikerna är clowner

så skriver den mycket omtalade organisationen Osynliga partiet som en av sina slogans, och det verkar stämma mer än någonsin just i år, dessvärre. Valkampanjerna präglades av klagande på "de andra gänget", intervjuer och möten av pajkastning samt gemensamma fotosessioner med kramande och stora leenden. Valet i sig i sin nya form blev ännu mer av en föreställning för publik; det nya sättet att förtidsrösta med vallokaler i bibliotek och större gallerior, som Nordstan här i Göteborg, gav det hela en prägel av en käck marknadsföringskampanj där valarbetarna stod och försökte ragga kunder - väljare alltså - som vilken lumpen Teliaabonnemangsförsäljare som helst, de där som man helst tittar irriterat på och vänder sig ifrån med ett ansträngt stressat "jag har inte tid" även om dagens planer inte sträcker sig längre än att pilla naveln och äta kakor.

Valvakan var så nästa stora frågetecken. Valvaka som koncept är väl i sig inget nytt, men SVTs studio tappade så totalt fokus på vad det hela handlade om, valet som fick ett ökat antal människor att gå till sina vallokaler och rösta för landets framtid under fyra år, att produktionen snarast kändes som om man tittat lite för mycket på schlagerfestivalen och TV3s "Efterlyst" där den annars så förtroendeingivande Katarina Sandström från "Rapport" kändes mer kvasidramatisk än Hasse Aro och folkhems-Sverker Olofsson mest såg ut att gå och vänta på att få slänga någon av sina politikergäster i soptunnan. Backstageintervjuer, prognoser på scen från en statistiker som bäst sköter sitt sifferpillande i bakgrunden och en del irrelevanta och osakliga frågeställningar gjorde sitt till för att det helta skulle få för mycket glam- och partystämpel. Politik behöver inte vara roligt ur den aspekten. Det är redan viktigt så det räcker.

Vi har redan gjort våra val

Ja, nu är de gjorda. Slutgiltiga resultatet låter vänta på sig på grund av sent inkomna förtids- och utlandsröster enligt Valmyndigheten men dyker upp under torsdagsförmiddagen. Svängningarna som redovisats allt eftersom rösterna räknats har jämnat ut sig och slutresultatet ser ut att skilja högst någon tiondels procentenhet från det under valnatten preliminärt framräknade resultatet.

Sprachliche Verfremdung

Talisman av Yoko Tawada (konkursbuch Verlag) var ämnet till senaste föreläsningen i litteraturvetenskap, en tunn bok med korta berättelser skrivna ur perspektivet av en japanska som flyttar till Europa, närmare bestämt Hamburg i Tyskland. Där upplever hon denna främmande, märkliga kontinent ur ett perspektiv som man själv sällanlyckas göra, högst troligen aldrig, åtminstone inte under annat än en kort tidsperiod av ansträngning, nämligen det japanska, alldeles annorlunda perspektivet. Bokens resonemang börjar och håller sedan fast vid den enklaste aspekten av utanförskap och isolering i en ny omgivning och med nya människor på nya platser; språket som kulturelement. Mot språket som kulturell identitetsbärare argumenterade bland andra W. Kummer för ett drygt decennium sedan då han i Sprache und kulturelle Identität (publ. i Ethnizität. Eissenschaft und Minderheiten, Opladen 1990) hävdade att språket endast blir viktigt som kulturelement efter någon slags kamp där en minoritet skapar en intelligentia vilken, för att skapa samhörighet och någon slags känsla av ett gemensamt "vi", poängterar minoritetsspråket som viktig del av kulturen och sprider denna "lögn" som sedan tas för given. Efter Talisman borde dock även Kummer släppa sitt resonemang och erkänna att med språket som bas för tänkandet skapas oerhörda möjligheter till skillnader och oförståelse människor och kulturer emellan.

Första essän Von der Muttersprache zur Sprachmutter, vilken även kommenterats på Månskensdans behandlar till stor del just detta fenomen; hur kan en europé, en tysk, bli rasande och ställa sig och skälla ut sin penna, ett typiskt dött föremål, för att den, med en vilja som den inte har, vägrar skriva? Hur kan ord som boll vara manligt medan dörren är en kvinna när inget av färemålen ens på något sätt är mänskliga eller ens levande? Och vem är den där "det" som egentligen regnar när - och här spökas återigen - det droppar vatten från himlen, eller känner sig tvungen att inta subjektsposition i alla möjliga satser som egentligen inte borde behöva någon? På ett mycket konkret och tankväckande sätt visas skillnader och märkligheter som vi tar för självklara i det att vi själva använder samma språk att tänka på som att kommunicera med, märkligt vore det väl annars, och eftersom tyskan och svenskan är så pass lika i sin uppbyggnad säger boken den intresserade Svensson minst lika mycket som Hartmann får ut av den.

Senare essäer i samlingen behandlar skilda teman på liknande ämne där det ofta är just språket det trixas och luras med, exempelvis i stycket "Eigentlich darf man es niemandem sagen, aber Europa gibt es nicht" där läsaren kvickt luras iväg och vilsen lämnas att hitta den punkt där man svängde fel. Talisman är en tankvärd bok, väl värd att återkomma till och ånyo reflektera över, det finns ständigt fler märkvärdiga saker att förvånas över än man kan tro om sin självklara vardag.

Metametatext

Texter om texter. Så kallade metatexter. En hel massa av dem hittar man, överallt, alltid, särskilt i språktudiesammanhang där först begreppet text med hjälp av en likadan ska definieras för att sedan kunna utreda vilka gränserna är för en icke-text, vilket naturligtvis inte alls är detsamma som det som itne är en text. Språk är inte en vetenskap, det är en labyrintisk djungel utformad av uttråkade professorer som metaspråkar om vad de egentligen borde sysselsätta sig med. Eftersom detta således är en text (koherent och kohesiv, de viktigaste kriterierna för en dylik) om texter om texter har således stolt en metametatext författats.

Därefter kom litteraturen, denna ständiga källa till visdom, galenskap, nöje och vansinne. En genomgång av de vanligaste verken vid behandlandet av tysk litteraturhistoria (innan vilken givetvis kompositumets båda delar väl måste definieras, trots allt är litteratur bara (kanske) en sorts text, och vad historia är, det har dessa stackars illusionerade lingvister inte en aning om) är inte någiot jag önskar särskilt många, ännu fler önskar jag faktiskt plågan att läsa dem. Tryggast känns det när lektorn konstaterar att "denna är noggran, uppdaterad och täcker allt, även delar som de allra flesta andra verk missar; problemet är bara dess grundläggande långtråkighet, även jag har lyckats somna med näsan i den inte bara en utan två gånger". Tack, rap, tack, tack.

Den begränsade demokratins väg

Så var det val igen. Samla den stora massan, nu är det viktiga grejer på gång. Den stora luren ljuder och folket skockas för att ros över den svarta ån som heter snabbväg till diktatur med den leende oseende vid rodret och trängs i vallokalerna för att sedan nöjda promenera hem efter att ha gjort sin samhällsinsats, räddat världen genom att stoppa en, två eller tre papperslappar, allt efter möjlighet och intresse, i vars ett kuvert vilka sedan läggs i ett större kuvert i en låda som ser viktig ut. Ett stort arrangemang för folkmakt och inflytande, i realiteten ett mediaspel och lurendrejeri för att den inbillade, begränsade demokratin ska nöja massorna.

Det nya Sverige har, för att göra situationen ännu ljusare, nu bara att se fram emot sänkta a-kassor, slopat avdrag för fackavgifter, minskad anställningstrygghet, fler utnyttjande av unga i trendiga projektanställningar och utförsäljning av statliga bolag som istället för att generera en trygghet lämnas vind för våg åt "den öppna marknaden" som tidigare visat sig så kapabel att hantera oviktiga uppgifter som exempelvis elmarknaden med tusentals människor utan ström i långa perioder så fort det snöar eller blåser lite; bor man på landsbygden får man väl skylla sig själv om man inte är en så attraktiv konsumentgrupp. Fyra nya år har precis börjat. Det blir åtminstone inte sju svåra år som historien var tvungen att dras med, och med en stark ekonomi i ryggen går det ju kanske trots allt inte att göra allt åt helvete från första början.

Ett ljus i den sammetsblå natten är valdeltagandets stjärna som med sina 80,36 % (för närvarande enligt valmyndighetens i skrivande stunds senaste siffror) blossat upp ordentligt och lyser över den trygge svensken, nöjd över sitt duktiga, demokratiska land.

Ett smärre manifest

Ett virrvarr, av alldeles lagom storlek att omfatta det lilla, det runtomkring och allt, allt som finns att se och upptäcka bortanför, inigenom, tvärsöver och på alla andra håll och kanter här, där och då.

Det finns ingen intention av att skriva enhetligt om vettiga saker, sådana följs ändå aldrig, rent statistiskt sett, således bortprioriteras den denna gång redan från början. Det finns så mycket dravel, strunt och annat tjafs redan, att det inte gör så mycket om det råkar bidras med lite till, ett möjligen något egocentriskt, vridet och snett perspektiv på de saker som plötsligt upplevs och kräver reaktion. Inte för att det förväntas någon stor händelse i omvärlden, utan bara för det egnas lilla tillfredsställelse i att få skriva något mindre vettigt till och från. Människor, båtar, platser, musik, litteratur, energiomställning, tysk grammatik, SOLAS-regler och annat kommer säkert dyka upp här, någon gång, i sinom tid.

Pretentiöst, dräggigt, klämkäckt och förbannat, något slags störande uttryck är det enda som gäller om man på något sätt vill göra avtryck på något runtomkring. Gläds, bli förbannad eller gråt, men reagera, annars går man under. Även om det är ett splittrat virrvarr är det mitt, och alldeles fantastiskt.